”Vi är alla människor”

Det här förstår du inte, säger min dotter, adopterad från Indien. Du kan aldrig förstå hur det är att vara brun bland vita. Precis som jag inte kan förstå hur det är att ha parkinsons sjukdom, säger hon för att få mig att inse min förståelsegräns. Bara blickarna! säger hon.

Black lives matter-rörelsen har satt fokus på rasismen och på slaveriets och kolonialismens grymma historia. Det rivs monument, byts namn på gator och torg. Svarta och bruna hävdar sin rätt till att deras erfarenhet - historiskt och nutida – ska få vara bestämmande för hur verkligheten beskrivs. Det finns en svart/brun identitet och tillhörighet, hävdar de. Och pekar därmed på att det också då måste finnas en vit erfarenhet. Detta utpekande av vitheten känner många välmenande, solidariska och snälla människor som inte vill någon något illa obehagligt. Att på detta sätt bli satt i en grupp, ingå i en kategori, dela in folk efter hudfärg känns otrevligt och reaktionen blir ofta ”vi är ju alla människor”.

Men hur mycket jag än anstränger mig att leva mig in i bruna/svarta människors upplevelser av samhället, så finns det en gräns, som jag respektfullt måste acceptera. Vi kan mötas vid stängslet men inte gå igenom det. Och jag måste inse att jag är en del av rasismen, jag är arvtagare till en historia och en kultur där vita kolonialister, skallmätare, rasbiologer, nazister haft stort inflytande och ingen är omärkt av det.

 Vi bör betänka vilka vi själva är, skriver Carl och Hugo Hamilton en DN-artikel 7 juni. 20 procent av den svenska befolkningens levnadsvillkor skiljer sig markant från de övriga 80 procenten när det gäller utbildning, boende, livslängd och sysselsättning. De 20 procenten är människor med bakgrund i världen utanför Sverige och många är just bruna/svarta. Hamilton-arna frågar sig hur länge svenskarna kan acceptera dessa villkor? Denna splittring i samhället uppstår också inom svensken när verkligheten inte motsvarar föreställningen. Att rannsaka sig själv är ett sätt att hela denna splittring.

Uttrycket Vi är alla människor kan fungera som ljussläckare och dörrstängare i samtalet om vit och brun/svart. Det kan också vara en insikt som resultat av den granskning av oss själva som vi vita nu behöver göra