Berättelser

Foto Jim Elfström

Berättelser kan - liksom bilder - hjälpa oss att tolka tillvaron. Precis som bilder rymmer de många dimensioner och lager av betydelser. Berättelserna vi bär inom oss formar våra värderingar, tolkar händelser, pekar kanske på mening, antyder möjliga handlingsvägar. 

Astrid Lindgren bar hela livet på en berättelse: Det ringer på hennes dörr och när hon öppnar står där utanför en mängd övergivna barn. Dem ska hon ta hand om.

Denna korta berättelse visade för henne att hon hade en uppgift och den formade hon i sitt författarskap, som styrkt och stärkt miljontals barn när de känt sig övergivna och ensamma.  

Det finns också berättelser som stänger inne, fjättrar, hämmar. En väninna till mig identifierade sig med ”Kungens lilla piga”[i], som i den gamla barnvisan fejar, städar, putsar och jämt är glad trots att hon får bannor. Det var i längden ingen bra bild. Den undertryckte hennes ilska och vrede över att bli orättvist behandlad och hon tystnade allt mer. En bra bit in i medelåldern fick hon syn på berättelsen, på dess nedbrytande verkan och började frigöra sig från den. 

Som barn ”utsätts” vi för berättelser, vi får dem ”serverade”. Men vi slukar inte alla. Barn går inte på allt. Vilka berättelser vi tar till oss under vår uppväxt och vilka vi stöter bort, vilka vi tror vi ingår i och vilka vi bara ignorerar och glömmer beror nog på så många olika faktorer, att vi inte kan genomskåda det. Vi kan bara granska berättelserna allt eftersom vi växer till och klarar att bli självmedvetna. 

Berättelsen om hjälparen

En av de berättelser som präglat mitt sätt att tolka verkligheten och forma mitt agerande handlar om att hjälpa: Någon har blivit rånad och ligger vid vägkanten. Två personer som kommer gående på vägen sticker snabbt därifrån, när de får syn på den skadade. Den tredje, en utlänning, stannar till och tar hand om honom och ser till att han får den vård han behöver. 

Oberoende av om du känner igen denna story eller inte, så läs den som om du var cirka sex år och hörde den för första gången: 

”En man var på väg från Jerusalem till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg

mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfta han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ”Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.” 

Vad blir huvudpoängen för en sexåring, som inte hunnit skaffa sig en mängd färdiga åsikter eller fördomar? Som ännu inte skaffat sig en skeptisk eller avvisande hållning till religion eller dränkts i fromma floskler? Som inte lärt sig att inta en bestämd attityd till informationen att historien finns i Bibeln, Lukasevangeliet kapitel 10, vers 30 – 35? 

Jag identifierade mig med den hjälpsamma samariern eller som han brukar kallas ”den barmhärtiga samariten”, som utan tanke på personlig bekvämlighet eller vinning och utan att förvänta sig tacksamhet tar hand om en sårad som ligger vid vägkanten. Precis som många andra som växt upp i kristna sammanhang. Vi blev vad som kallas ”helping personalities”. Att hjälpa andra blev vår identitet. De flesta situationer jag hamnade i tolkades i mönstret från berättelsen och otaliga är de situationer, där jag ingripit för att rädda och hjälpa. I efterhand ser jag att situationerna kunde ha uppfattats annorlunda och att jag med min hjälpsamhet ibland ställt till det för andra mer än jag ställt till rätta. 

Hjälparen blir hjälpbehövande

Med avtagande förmåga på grund av parkinson var det inte längre möjligt att upprätthålla denna självbild, att jämt vara den starka som bortser från egna behov. Långsamt och smärtsamt växte insikten fram att jag inte klarar att vara alla till hjälp i alla de situationer, där jag uppfattar att jag ska hjälpa. Mina krafter räcker inte till, jag räcker inte till. 

Jag insåg då det, som säkert många andra förstått: att vara otillräcklig är att vara människa, det tillhör det mänskligas villkor. Att vara otillräcklig ingår i definitionen att vara människa. Något annat vore o-mänskligt, över-mänskligt. Jag hade naturligtvis redan innan sjukdomen varit otillräcklig – inte hade jag räddat alla omkring mig ur nöd och svårigheter! – men jag bar då bilden av att jag skulle kunna, om jag riktigt lade manken till. Sjukdomen visade mig på en verklighet som gäller alla människor. Den ledde mig till en insikt, som i förstone var smärtsam men som på djupet var befriande. Den ledde mig tillbaka till mig själv, till uppgiften att vara den jag är. Den fick mig att inse att jag är som alla andra, en bland omkring sju miljarder. Jag blev mera jämbördig. Om min outtalade fråga till mina medmänniskor hittills hade varit ”Vad kan jag hjälpa dig med?” så blev det nu mera något i stil med ”Vad bär du på? Vad kan jag upptäcka i dig?”  Jag fick upp ögonen för kraften och styrkan hos andra. De kommer mera till sin rätt nu, tror jag. 

Man byter dock inte självbild bara genom att formulera en annan fråga. Jag ingår ju i en berättelse tillsammans med en massa andra människor. Vår berättelse har tilldelat oss vissa roller och repliker och om jag ändrar min rollfigurs beteenden och säger andra repliker än de vanliga uppstår förvirring och motstånd. Den roll jag tilldelat mig själv och spelat i decennier har omgivningen och jag själv förväntningar på. Det handlar både om att ändra sociala roller och förstå den berättelse, som vi - kanske omedvetet -ingår i på ett annorlunda sätt. 

För min del handlar det inte om att totalt byta självbild utan om att se mig själv i flera roller och därmed också se andra i flera roller. Berättelsen om den hjälpsamma invandraren behövde jag inte kassera. Den var tvärtom ett redskap för en bredare självbild. Jag kunde faktiskt leva mig in i rollen som den hjälpbehövande, den slagna. Allt eftersom sjukdomen fortskrider kommer jag att behöva allt mer hjälp, så småningom med de mest basala sysslor som att äta, dricka, klä på mig, gå på toaletten, tvätta mig. Som den slagna vid vägkanten. 

Identifikationen med den slagne var till en början inte en befrielse.  Att vara hjälpbehövande och att bli hjälpt är inte någon lätt sits. Jag upptäckte, att jag blev tvungen att kämpa för min värdighet, min likvärdighet med den hjälpande. För den hjälpande är det väldigt lärorikt att hamna i den hjälpbehövandes situation. Med förvåning upptäckte jag att jag reagerade och kände på sätt som var nya för mig. Jag såg till exempel att den hjälpande ibland är ganska okunnig om den hjälpbehövandes situation. Inte allt för sällan har jag låtit mig hjälpas av hänsyn till den hjälpande; den hjälparnde kan nämligen känna sig sårad och bli ledsen om hen blir avvisad. Det fick mig att fundera över hur många ”hjälpbehövande” som under åren ställt upp för mig som ”hjälpare”. 

Vi kan inte utrota hjälp och hjälpbehov. Det kommer alltid att finnas hjälpbehövande och ett samhälle som avskaffat hjälp vore omöjligt att leva i. Men vi kan granska hjälprelationer, se hur hjälp och makt hänger samman, vi kan leva oss in i hur det är för den ena eller den andra i sådana situationer. Berättelserna kan bistå oss i detta. 

Jag har inte bytt ut min roll i berättelsen; jag har utvidgat den. Till rollen som den resursstarka räddaren i nöden har jag lagt till rollen som den nerslagna, utslagna. Men att göra ett sådant tillägg innebär en grundlig rubbning av ens identitet och det sker inte utan förvirring, gråt, förtvivlan. Det har tagit sin tid för mig att finna den jag är på väg att bli; det har tagit år, svåra och viktiga år. 

I dag har jag en mer mångfacetterad självbild. Jag är ömsom samarit, ömsom den som ligger i diket. Och ibland båda samtidigt. Jag har lärt mig att ingen människa någonsin enbart är hjälpbehövande, att alla människor i alla lägen har kraft, något att bidra med. 

Jag har nog blivit besvärligare som hjälpbehövande men jag tror jag har blivit en bättre hjälpare. Jag griper numera sällan in oombedd utan frågar ”Vill du ha hjälp? Vad vill du ha hjälp med? Hur vill du ha hjälpen?” 

Svikare och rövare 

De två andra figurerna i berättelsen, de som snabbt skyndar sig från brottsplatsen, de som svek. Hur gör jag med dem? Jag har en stark och djup känsla som säger att det är föraktfullt att svika, att inte hjälpa i en konkret nödsituation. Svikare är inte värda respekt och då vill jag naturligtvis inte vara så.

Sådan var min inställning till berättelsens präst och levit. I dag tycker jag att det är en överlägsen och inadekvat attityd. När berättelsen fick mig att vidga min självförståelse från hjälparen till den slagna fortsatte den att utmana mina tolkningsmönster.”Varför stanna vid identifikation med den slagna. Finns det inte sidor hos dig som liknar svikarens?” frågade den. Och jag såg ju att berättelsen hade rätt: Jag är också en svikare. Jag låter bli att göra det jag borde göra. Ibland medvetet, ibland för att jag inte riktigt fattat situationen eller ens försökt förstå den. Kanske av feghet. 

Det är inte möjligt för en människa att leva utan att svika. Hur ogärna man än vill inse sina svek, så kommer man ändå någon gång i livet till en punkt där de blir tydliga. Vad gör man då? Bygger man då upp en bred och hög mur av självrättfärdighet för att hålla denna insikt borta, stänger man också ute sin möjlighet att växa eller fördjupas. Sin chans att bli mänsklig. Sitt tillfälle att lära sig förstå andra. Sin möjlighet att bli befriad från det krävande arbetet att upprätthålla och värna om bilden av sig själv som rättskaffens. Att inse att man är en svikare kan vara smärtsamt. Men hur arbetsamt är det inte att skydda sig mot denna insikt? Hur mycket energi går det inte åt att bygga och reparera en sådan inre mur? 

Insikten om min egen svekfullhet får mig att inse att vi aldrig kan känna till de innersta motiven hos de två som gick förbi. Vi vet aldrig tillräckligt om människor omkring oss för att döma eller fördöma, förakta och förkasta. Kanske hade den ena parkinson och klarade inte av att bära den slagna, kanske var den andra på väg hem för att göra sin del av hushållsarbetet i ett jämlikt äktenskap. Eller så var den ena feg och den andra rädd. Vi vet inte. 

Berättelsen stannade inte vid svikarna utan fortsatte att ställa frågor till mig. Kunde det tänkas att jag också hade rollen som rövare? De som förorsakade skadorna på människan. Jag har naturligtvis aldrig misshandlat någon så att hon ligger blödande, men jag ingår i ett system, där människor och miljö skadas svårt, för att jag ska konsumera mer och mer. Jag tillhör de rika i världen och vi är i vår livsstil som rövarna. Barnen som i kinesiska skofabriker aldrig har tid att leka, bönder i Afrika som går hungriga för att överskottsproduktion av livsmedel i de rika länderna dumpas där, kvinnor i Bangla Desh som dör när det hus där de syr billiga kläder åt oss rasar ihop och filippinska tjejer som utför sexuella tjänster åt turistande män. Genom vår livsstil berövar vi en stor del av nu levande och kommande generationer deras livsmöjligheter. Att leva på 2000-talet innebär att man ingår i ett globalt drama, där vi spelar rövarens roll. Men precis som i berättelsen är vi inte på platsen när brottet upptäcks, vi har försatt oss i säkerhet långt borta och någon annan får ta konsekvenserna. Berättelsen om samariern är också en berättelse om det globala ekonomiskt-politiskt systemet.

Under de senaste åren har tiggarna från Rumänien försatt oss i konkreta dilemman. Varje dag möter vi dessa vädjanden om pengar och jag hittar ingen enkel lösning. Så länge de fanns geografiskt långt borta kunde vi låtsas att de inte fanns; nu letar vi efter en hållbar hållning. Förbud mot tiggeri? Lägga allt ansvar för deras situation på Rumänien eller på dem själva? Tillåta slum? Lägga pengar i deras pappersmuggar? Låta dem ta del fullständigt av det svenska välfärdssamhället? Vi inser att det inte finns någon perfekt och enkel lösning och börjar fråga: Vill vi bara slippa se problemet? Vill vi ta chansen att känna oss goda? Är vi beredda att ignorera den enskilde människans nöd för att vi enbart tror på politiska lösningar? 

Gamla berättelser på nya sätt 

Berättelsen om samariern är urgammal liksom många andra religiösa historier. Folksagor har berättats under många tusen år. Deras funktion är inte att vara manualer för vårt handlande utan uttolkare av vår tillvaro. Därför är de möjliga att läsa idag, men på nya sätt. De är relevanta även för en globaliserad värld för de berättar om människor som förändras och mognas, lever och lider, känner sig splittrade eller förstår sig själva som samhöriga med allt som finns.  Att upptäcka de globala dimensionerna i de berättelser vi har omkring oss och som finns inom oss tycker jag är mycket spännande.

 

 

 

 

 

 



[i] I kungens granna slotts stora, stora, stora kök

det finns en liten, liten, liten piga.

Hon alltid har så brått, för där är så mycket stök,

och jämt ska hon för alla vackert niga.

Och bannor utav alla hon måste ta emot,

för jämt är lilla näsan så rysligt svart av sot,

och tidigast av alla hon stiger ur sin säng,

och se´n går hela dagen lång uti i ett enda fläng.

 

Och hon ska sopa trappan, och hon ska skura golv,

och hon ska bära slask och ved och vatten.

Hon kommer ej i säng, förrän klockan slagit tolv,

och då så får hon ligga bredvid katten.

Men hon är aldrig ledsen, fast det är mycket knog,

Hur än det går i livet, så klarar hon sig nog,

för se hon går och sjunger så glatt, vad än hon gör,

ty kungens lilla piga har ett strålande humör.