Ett vackert vrak

Konstnärer: Karin Sunvisson och Anne-Gaëlle Amiot. Se litteratur.

Ett vackert vrak

Hon satt i sin rullstol. Tjock, otymplig, med huvudet hängande ner mot bröstet. Ur hennes ostängda mun rann saliven och då och då böjde hennes make –eller var det en bror, en vän? - sig fram och torkade ömt hennes hake med en vit näsduk. Under föredraget, som drygt 100 personer aktiva i Parkinsonförbundet lyssnade till, tittade han på henne ibland med ett mjukt leende och då och då lade han sin arm varsamt om hennes axlar.

Jag tänkte: ”Jag kommer att bli som hon”.

”Han var ett vrak”, sade väninnan i telefonen. Hon hade hälsat på en släkting, en man som varit betydelsefull, intellektuellt begåvad, kraftfull. Och nu satt han där, oförmögen att uttrycka sig och som det verkade utan att begripa något. Allt behövde han hjälp med. Inget av det som vi tycker hör till de mänskliga funktionerna var han kapabel att utföra. Han var ett vrak, sade hon.

Och jag tänkte: ”Jag kommer att bli som han”.

Min första reaktion inför kvinnan i rullstolen var lik min väninnas inför sin släkting. Och lik de flesta andras första reaktion, antar jag. En utifrån-bedömning. Men tanken att det var jag som satt där, identifikationen med kvinnan i rullstolen och väninnans släkting fick mig att reagera. Jag vill inte bli kallad ett vrak inom en ganska snar framtid! Jag vill bli kallad en människa, oberoende av vilka förmågor jag har.

Vad var det som den mjukt leende mannen såg som min väninna var blind för? 

Det vet jag egentligen ingenting om. Jag har ingen aning om vad han tänkte och kände. Men jag kan inte låta bli att fundera över honom. Han såg inte ut som om han utförde sina omvårdande gärningar utifrån en uppsättning övertygelser, eleganta teorier eller djuplodande filosofier (fast jag kan ju vara fördomsfull). Jag upplevde honom mer som en konstnär. Eller rättare sagt som en som förhöll sig till henne och situationen på ett konstnärligt sätt. Han såg något som vi vanligtvis inte ser och han intog ett annat förhållningssätt än det vanliga och han skapade en oväntad handling.

Han skapade inte henne. Han såg det hon redan var. En människa som var ett vrak – ett vackert och älskvärt vrak.

Parkinsons sjukdom berövar en människa långsamt och obönhörligt all förmåga. Man blir ett vrak. Och när jag skriver detta ser jag ett skeppsvrak framför mig: ett seglingsodugligt, skadat skrov med brutna master spretande åt olika håll. Finns det någon skönhet att upptäcka i detta?

Jag letar fram bilder på vrak; och jag finner konstverk. Uttrycksfulla, berörande, utmanande. Former slipade av vågor, trä ädlad av vatten och vind, metall som rostat och fått en miljon nyanser av brunt, rött och gult. De är som gudagjorda installationer där de ligger på havsbotten, sticker upp ur strandens sand eller liksom lojt lutande visar sig ovanför vattenytan.

Jag kommer att bli ett vrak. Jag kommer att bli ett vackert vrak, ett konstverk. Åtminstone i mina egna ögon.