Tårarna och gråten

I det sköna sommargröna Sverige ska jag måla fönstren i det vackra faluröda 1700-talstorpet, som ligger precis in till skogen. Då passar musik med Monica Zetterlund perfekt. Jag lägger på CD:n, doppar penseln i den vita färgen - men kan inte måla, för mina ögon fylls av tårar när jag hör musiken och orden.

När vi har blivit gamla och vårt hår har blivit grått och livet börjar mörkna och dagarna har gått och våra kroppar kroknar och våra steg blir tunga ska nya röster sjunga, ska nya röster sjunga.

Sångerna om frihet och rättvisa och fred, sångerna om folket som aldrig kan slås ned, sångarna om kärlek som aldrig kan förstummas ska nya röster sjunga, ska nya röster sjunga.

Tårarna fyller mina ögon, jag ser inte att fortsätta måla. Jag måste stanna upp och inser då att jag faktisk är ledsen. Att jag bär på en sorg och att Monica Zetterlunds sång uttryckte det jag inte själv hade satt ord på.

Jag är ensam på torpet och låter tårarna flöda. Det här gamla huset har varit med om mycket sorg och gråt, tänker jag. Det klarar av mina tårar också. Hade någon varit där, hade jag nog trängt tillbaka dem.

Men varför? Varför är tårar så obehagliga, gråten så provokativ i vår kultur? Är det inte bra för människor att gråta?

Och vad händer egentligen i kroppen när man gråter? Hur kan ord och toner få tårkörtlar att plötsligt sätta i gång en intensiv produktion av denna saltlösning, som kallas tårar? Tårkörtlarna styrs av impulser i det parasympatiska nervsystemet, som är en del av det autonoma nervsystemet, alltså det vi inte rår över enligt neurologerna. Om vi kan kalla det sympatiska nervsystemet för kamp/flykt-systemet, så kan det parasympatiska kallas avspännings-systemet, eftersom det också sänker blodtrycket och saktar pulsen. Gråtandet, tårarna hör alltså ihop med avspänning. Och detta påverkas av det yttre; immateriella företeelser som musik och poesi utlöser kemiska processer. Mellan den yttre vekligheten och min kropps inre finns tydligen ett trådlöst nätverk. Förunderligt!

Och varför är det just tårar som kommer när man är ledsen? Vad spelar tårarna för roll?

Jag börjar söka svar på mina frågor, samlar på mig hänvisningar, läser och får tips av andra.

Ansiktets språk

Psykologen Silvan Tomkins har i Exploring Affect beskrivit sju grundkänslor, som var och en har ett eget fysiskt uttryck. Dessa uttryck är globala, d vs igenkännbar i princip överallt, och syns främst i ansiktet. Är man till exempel glad, särar man på läpparna och mungiporna dras utåt - man ler - samtidigt som det uppstår rundade rynkor kring ögonen. Men blir man förvånad, åker ögonbrynen uppåt och man blinkar med ögonen. Är man nedstämd, ledsen, förtvivlad eller sörjer, då åker mungiporna neråt, det kommer tårar, man hulkar rytmiskt och ögonbrynen välver sig. Den känsla man har inom sig blir alltså till ett ansiktsuttryck och det motsatta händer också: ett ansiktsuttryck ger upphov till en känsla. Lägger jag ansiktet i sorgliga veck börjar jag snart känna mig ledsen. Det är så skådespelare gör. De låtsas med kroppen att de känner något och upptäcker efter ett tag att de på något sätt faktiskt känner så på riktigt.

Det mänskliga ansiktet har utvecklats för att förmedla information både till andra och till en själv, anser Tomkins. Ansiktsuttrycken är alltså ett ”språk” som används i dialogen mellan människor, ett språk som främst talar om känslor. Mitt ansikte uttrycker vad jag känner och ger även respons på dina känslor. Jag kan inte känna det du känner, men i ditt ansiktsuttryck känner jag igen mina egna känslor.

Människor med parkinson har ofta förlorat detta språk, eftersom stel mimik kan vara en följd av sjukdomen. Samtidigt som ökad känslighet och lättrördhet ofta förekommer, så kan alltså möjligheten att kommunicera detta minska. Det blir lätt förvirrande, då ansiktet inte kan uttrycka det som personen känner. Ansiktsuttrycken är neutrala, medan känslan är stark och det är inte förvånande att irritation, frustration och missförstånd uppkommer. Tomkins hävdar, att vår förmåga att förstå ansiktsuttryck, tolka känslorna som de kommunicerar, är underutvecklad. Denna brist gör det ännu svårare för den som har en minimal mimik. Den personen skulle behöva människor med hög kapacitet att avläsa ansiktsspråket.

I andras tårar och skratt känner jag igen min egen sorg och glädje. Tårarna och gråten talar om både för mig och min omgivning, att allt inte står väl till och motiverar mig och omgivningen att göra något åt det som fått tårarna att rinna. Tårarna talar alltså lika mycket till mig själv som till andra.

Enligt oftalmologin – läran om ögat – är tårarnas funktion att rensa ögonen från skit. Den förklaringen tycker jag inte är tillräckligt tillfredsställande. Jag tror tårarna har en större roll: de får mig att stanna upp. När blicken är oklar, kan man inte utan fara rusa vidare. För flera år sedan gjorde jag en teckning som jag kallade ”Se genom tårar”, men det är först nu jag förstår vad det innebär. Tårarna omöjliggör utåtriktning – man kan inte måla fönster med tårar i ögonen. Man får vända blicken inåt, rikta sin uppmärksamhet mot det som sker inom en själv. Tårarna gör den påtagliga verkligheten suddig för att man därigenom ska få tillfälle att se verkligheten på ett annat sätt.

Förbjuden gråt

När jag då hämmar gråten och tårarna, så minskar inte bara möjligheterna att bli förstådd av andra utan jag missar också en väg till självinsikt. Jag avsäger mig chansen att se verkligheten ”med andra ögon”.

Ingmar Bergman skriver i Laterna Magica: ”I barndomen var jag en entusiastisk gråtare. Min mor genomskådade gråten och straffade mig. Jag slutade gråta.” Bergman är inte ensam om att som barn ha blivit straffat för sin gråt med resultatet att han förträngde den. Får man skäll, skäms ut, straffas eller förlöjligas när man gråter som barn, så blir gråten till undertryckt vrede. Käkarna blir hårt sammanpressade, läpparna slutna, rösten blir spänd, andningen staccato. Mycket energi används för att hålla nere gråten.

Händer detta lär man sig inte uttrycken för känslan sorg, man kan alltså inte kommunicera sin känsla till andra. Man kan inte heller kommunicera känslan till sig själv, man förblir i okunnighet om sina egna känslor.

Låt tårarna strömma som en flod

”Låt tårarna strömma som en flod

dag och natt,

unna dig ingen vila,

låt inte dina ögon få ro.

Stig upp om natten och ropa

vid början av varje vakt,

töm ur ditt hjärta som vatten.”

Denna uppmaning att hänge sig hämningslöst åt gråtandet står i en av Bibelns böcker, Klagovisorna 2:18. Där klagas och gråtas det och eländet är så omfattande, förtvivlan så oändlig att det endast är Gud – den yttersta ”instansen” - som kan anklagas för det. Och så hemska saker händer också i dag. Barn i tusentals mister varje dag sina mödrar vid förlossningar, i aids, genom trafikolyckor. Mödrar i tusentals ser varje dag sina barn dö i mag- och tarmsjukdomar, malaria, lunginflammation. Och mammor och barn kommer att dö i tusentals i dag, i morgon, i övermorgon. Inte i Sverige, men för de fattiga i världen är verkligheten så.

Är det så orimligt att gråta och sörja över dessa förhållanden? Att det är så i dag, att det kommer att vara så imorgon också, att min makt att ändra är så liten, att de som har makten låter detta fortgå, att så få tänker på detta och ännu färre lever med hänsyn till detta. Finns det något annat rimligare sätt at förhålla sig till dessa fakta än att gråta och sörja?

Så jag börjar öppna mig för min egen gråt och andras. Nästa gång barnbarnet är ledset väljer jag att uppmuntra gråten. Då tar jag henne i knäet, slutar armarna mjukt om henne och säger ”Gråt! Gråt nu, när du är så ledsen. Gråt här hos mormor, för mormor tycker om att trösta”. Barnet gråter först högljutt och starkt och jag sitter tyst och vaggar en aning fram och tillbaka. Efter en stund sjunker gråten, tårarna sinar, barnet andas lugnare, börjar sträcka på sig. Famnen blir för trång och ungen hoppar ner och börjar leka. Barnet fann vägen ner i gråten och när botten var nådd, så steg barnet ut i världen igen.

I den afrikanske berättelsen om vattendrottningen Mamy Wata av Veronique Tadjo finns ett enögd elakt monster som skrämmer och dödar. Men på natten, när han ligger sömnlös i sin grotta, skakas hans kropp av gråt. Mamy Wata, som smugit sig dit in, hör och ser monstrets tårar och de går rakt in i hennes hjärta. Hon berörs. Hon börjar smeka honom och viska vänliga ord. I motsättning till Ingmar Bergmans mamma förstår Mamy Wata tårarnas språk och hennes handlingar befriar det onda monstret, som visade sig egentligen vara en förtrollad ung man.

Bilder av gråt

Olika kulturer har olika hållning till gråt och tårar och den svenska hör nog till de mest ogillande. I Spanien verkar det däremot finnas större utrymme för gråt och tårar. Under århundraden har spanska konstnärer målat, skulpterat och tecknat Mater Dolorosa, den sörjande modern. Jesu mor Maria vänder sin tårfyllda blick uppåt och gråter över sitt döda barn. Under historiens gång har människor, antagligen mest kvinnor, med hjälp av dessa bilder funnit en väg till sin egen smärta och sorg. Bilderna har varit ett erkännande av dessa människors lidande och av att Gud ser, tar emot, bejakar gråten.

1937 målade Picasso, som var inspirerad av de gamla spanska mästarna, 60 olika versioner av den gråtande kvinnan. Dessa ansikten uttrycker förtvivlad sorg, de är förvridna av smärta. Picasso förnyade med dem Mater Dolorosa-traditionen och gjorde den till en politisk protest mot det spanska inbördeskrigets grymheter. Den tyska konstnären Käthe Kollwitz har gjort bilder med några av de mest uttrycksfulla ansikten jag mött. Ansiktet på det barn som just fått veta att pappa omkommit i kriget i bilden Gefallen får mig fortfarande att gråta, fast jag sett det hur många gånger som helst. Eller etsningen Mor vid det döda barnets bädd, där endast en fjärdedel av mammans ansikte och ett öga syns. Men den djupa sorgen i hennes blick! Jag återvänder till dessa bilder då och då, berörs och stärks i beslutsamheten att ge mitt bidrag till en värld, där barn inte dör av svält, enkla infektioner, diarré, sjukdomar som man kan vaccinera mot, skitigt vatten, näringsbrist. På samma sätt som en gråtande levande människa kommunicerar med mig, så gör konst det också. Bilder och texter kan hjälpa mig att nå fram till min nedtryckta sorg.

Sjunga gråt

Om Ingemar Bergmans mamma hade uppmuntrat honom att gråta i stället för att straffa honom, vad hade hänt med hans filmer då? Hade de blivit annorlunda? Vad skulle hända om vi började tillåta oss själva och andra att gråta? Om vi till och med uppmanades att gråta, hjälpte fram gråten?

Gråterskor har funnits just för detta och man känner till gråtsånger i flera kulturer. Man hittar dem i gamla grekiska prosavers, i engelska hjälteepos, i de hinduiska Veda-skrifterna och i de judisk-kristna klagovisorna. Samt i Finland. Där har man återupptagit den gamla karelska traditionen att gråtsjunga.

Gråtsång - itkuvirsi - är en blandning av sång, stiliserad gråt och rituellt tal framfört av kvinnor vid död, begravning, bröllop och andra avsked, t ex när männen drar ut i krig.

Att vara gråtsångerska är ingen uppgift att ta lättsinnigt på, det handlar om att skapa kommunikation mellan denna värld och Tuonela, de dödas land. Gråtsångerskan är en förmedlare, hennes sång är som en bro mellan två världar. Hon uttrycker med sin individuella röst den kollektiva erfarenheten av sorg. ”Hon ger inte bara utlopp för sina egna känslor utan genom att uttrycka sin personliga erfarenhet av sorg, hjälper hon samhället som helhet att sörja och ytterst att bevara balansen mellan denna värld och den kommande.”

Det fanns gråtsånger till varje tillfälle och det skapades nya, fulla av metaforer, jämförelser, alliterationer, lösryckta stavelser eller ljud. Av de gamla gråtsångerna finns bara fragment kvar inspelade på band, men traditionen förnyas och sedan slutet av 1990-talet har knappt 100 människor gått på de gråtsångskurser, som ordnats av föreningen Äänellä Itkijät (De som gråter med röster).

En av ledarna för dessa kurser är sångerskan Liisa Matveinen, som jag intervjuade 2010. Hon framför gråtsånger på konserter och fungerar som gråterska vid olika tillfällen. Gråtsång är inte till bara för att uttrycka sorg, säger hon, utan även andra känslor som glädje, uppgivenhet, längtan. De som deltar i kurserna gör det av olika skäl. Några vill hitta ett sätt att uttrycka sina egna känslor, andra vill hjälpa närstående i deras sorg eller gråta å naturens vägnar. Det är också vanligt att man gråtsjunger över någon som är sjuk för att finna sätt att hela eller göra livet lättare för den sjuka.

Liisa, som sjunger folkmusik (världsmusik) började med att lära sig en gammal kvinnas klagosång över det karelska folkets öde under kriget. Hon började steg för steg skapa sina egna klagosånger. ”Man måste ha lite livserfarenhet för att ha något att sjunga om”, säger hon. ”Jag tror de gamla gråtsångerskorna hade en viss vokabulär som de använde och sen bara bytte ut några ord då och då. Själv brukar jag göra klart en dikt i förväg. Jag måste kunna orden inom mig ordentligt, för när jag börjar gråta glömmer jag hälften av dem.”

En gråtsång bör inte vara personlig, menar Liisa. Den ska handla om sådant som är gemensamt, något som berör alla människor. Till exempel när man måste lämna sitt hem, vid bröllop och begravning, vid sjukdom och kriser i naturen, osv. Det är inte så lätt att gråtsjunga över sin egen sorg, framför allt inte om den är djup eller mycket nära. Det blir för tungt. Då är det bättre att någon annan gör det eller att man väntar till det känns lättare. Det kan också bli smärtsamt om den som gråtsjunger är mycket arg.

”Att gråtsjunga är som att bli genomströmmad av källvatten; jag känner mig renad”, säger Lisa. ”Om andra gråtsjunger, brukar jag gråta med dem, men det är inte alltid det kommer tårar”.

Enligt forskningen har gråtsången sina rötter i en shamanistisk magisk-religiös tradition. Liisa vill inte kalla dagens gråtsång religiös, men den är helig, menar hon. Man har förbindelse med den andra världen, vilket var vanligt i äldre kullturer, då de dödas värld och de levandes var närmare varandra. Karelerna skapade sin egen religion genom att obehindrat blanda förkristna traditioner med ortodox kristendom.

Gråtsången är inte bara ett kraftfullt rituellt verktyg utan fungerar också upprättande för dem som utövar den. Den transformerar den enskilda kvinnans vanmäktiga gråt till en kollektivt mäktig form för ”gråt med ord”, ”ett modigt och vackert uttryck som utmanar hjälplösheten inför döden”. Itkuvirsi är ”gråtna tankar”, förmedlare mellan tanke och känsla, mellan det individuella och det kollektiva, mellan det förflutna och det närvarande.

Gråtmotstånd

I den lutherskt dominerade delen av Finland förekommer ingen itkuvirsi och inte heller i det historiskt sett lika lutherskt dominerade Sverige. Här har Jennie Lindh(!) i sin undersökning Varför kan jag inte sjunga när jag gråter? vid Musikhögskolan i Piteå visat att ”någon som gråter inte har lika goda förutsättningar för att sjunga som någon som inte gråter”.

Motståndet, motviljan, undvikandet och förträngningen av gråten är dominerande. Att det skulle vara värdefullt att hänge sig åt gråt och fördjupa sig i sorg tror nog inte den, som för att göra framsteg tränar sig i positivt tänkande. I tider då kognitiv beteendeterapi uppfattas som svar på de flesta psykiska svårigheter måste ansträngningar som syftar till gråt upplevas som absurda. Det finns en rädsla för att tappa kontrollen eller fastna i sorgen och inte komma vidare. Att det finns en botten kan man ju inte vara säker på förrän man känt den.

Tårarna och gråten öppnar rum inom oss som vi försöker hålla stängda och därför vet vi för lite om vad som finns i dem och vad som väller ut, ifall dörrarna öppnas.

Men gråten är hälsosam. Människor som kan gråta har färre psykosomatiska problem och bättre sömn, visar forskningen, som också kunnat påvisa att män som kan gråta har mindre behov av att avreagera kroppsliga spänningar via sexualitet. Risken finns alltså att ogråten sorg tar andra vägar. Osörjd sorg kan leda till depression, säger prästen och psykoterapeuten Elisabet Pettersson, som jag samarbetat med i många år kring i kurser om andlighet och globalisering. Många av oss, tror Elisabet och jag, bär på en sorg över att världen ser ut som den gör. Att så mycket förstörelse sker. Att så mycket lidande pågår. Bland deltagarna på våra kurser har det dock ofta funnits ett motstånd mot att lyfta fram denna sorg.

Sorgens hus

Sorg finns i allt mänskligt liv hur mycket vi än förnekar eller undviker den. Vi upplever sorg inte bara vid någons död utan vid alla sorters avsked, uppbrott, övergångar, förändringar, förluster. Sorg vid både bröllop och skilsmässa, vid avskedande, pensionering och omorganisationer, vid sjukdom och flytt. Sorgen är ”en känsla med vilken vi har att hantera de svåra prövningar livet utsätter oss för i form av olika separationer”, skriver Jakob Carlander i Starka känslor. Han kallar sorgen ”ett härbärge” för flera känslor och jag gör mig en bild av detta härbärge, ser framför mig ett Sorgens hus, där det finns utrymme för alla sorters sorger, små och stora. Här finns rum för att sörja och gråta i ensamhet och rum för gemensamt sörjande, rum för de stora förlusterna i livet, för de små och för dem mitt emellan. Man kan ta in i detta härbärge för en tids vistelse och sedan resa vidare. I Sorgens hus är det ingen som undviker tårar.

Att man i städerna skulle ha ett Sorgens hus så som man har ett Musikens hus eller ett Ungdomens hus låter sig väl tänkas men knappast genomföras. Men vore det omöjligt att i kyrkorna inreda ett utrymme för sorg? En plats för alla de olika sorger vi upplever under livets gång.

Öva sig i sorg

”Det första steget för att övervinna lidandet är att finna ett språk som leder ut ur det oförstådda lidande, som gör en människa stum, ett språk för klagan, för gråt eller smärta, ett språk som åtminstone beskriver hur läget är”, har den tyska numera avlidna teologen Dorothee Sölle sagt.

Monica Zetterlunds visa blev för mig en gråtsång, den talade språket som ledde mig till min sorg. För detta är min sorg: at kroppens kroknande tar min tid och energi, att mina hasande steg inte för mig särskilt långt, att orättvisa ännu råder, att mina dagar gick för tidigt, att jag inte ska vara med att sjunga nya sånger.

”Sorgen berör inte bara det som varit. Man kan också sörja den framtid som inte blir av”, skriver Jakob Carlander. Jag sörjer att den tiden är förbi, då jag konkret kunde vara delaktig i ett globalt sammanhang.

Parkinson gör mig för tidigt till en kroknande, hasande, falsksjungande gråhårig gamling, men faktum är att detta är framtiden för alla som lever länge nog. Vi kommer alla att behöva sörja över – och kanske tröstas av – att andra ska sjunga nya sånger. Det är t ex så tydligt att många upplever någon sorts sorg i samband med pensioneringen. När jag slutade min anställning funderade jag på att spela Monica Zetterlunds låt vid avskedsfikat. Men jag vågade inte, fast jag egentligen tror att det skulle vara alldeles väldans bra att skapa en sörja- och gråtmöjlighet vid sådana tillfällen.

Jag tror att vi kan och bör öva oss i att sörja. Vi kan ta tillvara tillfällena av små sorger i livet och inte reservera ordet sorg för känslor kring döden. När något av mina barn lämnade ett stadium i sin utveckling, har jag känt en liten sorg: detta kommer jag aldrig att uppleva mer med detta barn, har jag tänkt. När det slutade att använda blöja, får jag aldrig mer vara med om den intima situation, då barnet ligger på rygg i total tillit framför mig och våra blickar möts. Har det lärt sig läsa, glider sakta högläsningen bort och därmed de ibland oväntade frågor eller utmanande samtal som läsningen föranledde. Utvecklingen innebär att barnet skaffar sig nya färdigheter men samtidigt förlorar annat. En liten sorgestund, ett erkännande av att det är vemodigt, får mig att försonas med mina egna känslor. Det gör sorgen, tårarna och gråten mindre farlig.

I parkinson-sammanhang har jag aldrig mött någon som talar om sorg eller som uppmanat till gråt. Tvärtom. Om det är någonstans man ska låta bli att gråta, så är det hos neurologen och parkinson-sköterskan. Risken är stor att den naturliga sorgen sjukförklaras och att psykofarmaka ordineras. Forskningen visar nämligen, att människor med parkinson löper mycket större risk att bli deprimerade och hävdar att man måste i tid sätta in medicinsk behandling. Den på åtgärder inställda sjukvårdsapparaten kommer att tolka dina tårar som uttryck för depression. Men tänk om det är precis tvärtom? Att det är förnekandet av sorgen, den undertryckta och nedtystade sorg, som leder till depression? Att risken för parkinson-patienter att få depression skulle minska om vi kunde gråta över eländet tillsammans? Om vi kunde få någon gråterska att sjunga så att våra tårar strömmade som en flod.

Vi behöver stanna i sorgen ett tag, för den ”får oss att orientera oss på nytt inför framtiden. För med verklig sorg är det på detta märkliga vis; plötsligt lyfter man upp huvudet en dag, tittar framåt och ser att det finns en väg att vandra vidare på”, skriver Carlander.

Sörjandet har en naturlig process, som vi kan luta oss mot och lita på. Precis som mitt barnbarn i sig självt finner lusten att leka igen, så är det med sorgeprocessen. I botten finns som en gåva en ny lust, en ny livsglädje. Många av de bibliska klagovisarna är uppbyggda enligt denna livets egna process. De börjar med att hämningslöst ge uttryck för förtvivlan men slutar ofta just med uttryck för glädje, livslust, tillit, tacksamhet.