En främling

 

En främling har bosatt sig i rummet till vänster

Han kan inte umgås som normala

Hans osynlighet känns som värk i kroppen

Han väcker mig på nätterna

och hindrar mig att somna om

Han bryter sönder min koncentration

Han stjäl min energi

 

Vad håller han på med, jäkla gubbe?

Super han? Slåss han med kumpaner?

 

Jag har inte bjudit in honom

och inget hyreskontrakt har skrivits.

Det bara blev så

Att han blev kvar

 

Nu härjar han till och med i hallen

och har en fot inne i vardagsrummet

 

Jag tycker inte om honom

Ingen gillar honom

Han är en sån som hyresvärden borde vräka

 

Men han kommer att ta sig in i andra rum

Han kommer att sätta sig i min soffa,

slå sig ner vid min dator,

bestämma vad jag ska skriva.

Ockupant!

 

När jag inser att han blir kvar min livstid ut,

förbannar jag livet

- och drabbas av min egen förbannelse

 

En ömhet väcks till liv

Jag minns att ingen blir snällare av att bli illa omtyckt

Det kan inte va´ roligt att va` Mr Parkinson!

 

Och ska vi ändå campera tillsammans i framtiden

kan vi lika gärna hitta ett modus vivendi –

eller ett sätt att tycka om varann?

 

För en barndomstid sedan

fanns en annan ockupant i mitt hem,

en nyföding, som krävde mig dygnet runt

Han tog allt

Sömnen, koncentrationen, energin

Han väckte kärlek,

känslighet.

Jag växte i mänsklighet

 

Nu inreder jag rummet till vänster

som barnrum, lekrum.

Jag lyssnar till den visdom

som kan hämtas

ur Baby Parkinsons oväsen.

Jag vänder min blick mot den lille

och frågar: Hur vill du vårdas?

 

 

Vad behöver du för att bli mjukare?

Vilka förändringar ska jag göra

för att du ska bråka mindre?