Ryggen känns som en hyvlad planka,

benen som grindstolpar

fastskruvade i betong

nergjutna i marken.

Bröstkorgen trång och spänd

Ont och stelt är synonymt

Händerna fumlar med pillerburken

tafflar med kaffekokaren.

Jag återvänder till sängen, där hunden intagit min plats

njuter av min kropps eftervärme och lukt.

Han reser sig lojt och ögonen frågar:

Är det dags nu? Att gå ut?

Själv är jag befriad från dofternas härjningar,

men sängen är min

medan jag väntar på medicinens verkan.

Långsamt smyger den sig ut i kroppen

lirkar upp, mjukgör lemmar och lindrar värken.

Att klä på sig blir en möjlighet

Att gå ut är inte oöverkomligt

Trappräcket stöder min gång

medan hunden med lätta språng är först ut i hallen

Kängor och jacka, mössa och vantar

Energiskt väntande viftar svansen med hunden

Och vid kommandot ”varsågod att gå ut”

hoppar han nyfiket genom den öppnade dörren

vänder nosen mot vinden.

Mina stegs långsamhet övergår i naturlig hastighet och jag meddelar hunden:

”Kom, nu går vi och hälsar på himlen”

På kullen vänder jag ansiktet mot öster

sträcker bägge armarna ut mot morgonrodnaden

öppnar famnen och andas in.

Hunden bajsar i den nyplöjda åkern

Jag upprepar rörelserna mot väster, mot syd och mot nord

När hunden borrar nosen djupt ner i gräset

vänder jag ansiktet mot himlen och

sträcker armarna uppåt

Jag hälsar på himlen

Tio gångar upprepar jag de svepande rörelserna

känner musklerna mjukna och väckas till liv

När jag lägger mig på knä

och sträcker fram händerna så långt jag når

säger jag ”godmorgon jord”

vilket hunden uppfattar som början på en lek

hoppar glatt upp på ryggen, nosar på mitt hår

Hundens självklara lediga kroppsrörelser

mina nödvändiga morgongymnastiska övningar

Vi har hälsat på himmel och jord

Sen springer jag nerför kullen

och känner mig nästan som en hund.