Ögonblicket och insikten

Ett kort-kort ögonblick och något blir alldeles klart. En nanosekund och en insikt infinner sig. Det blir alldeles självklart och en undrar varför en inte insett det tidigare.

Dessa ögonblick av insikt finns i många berättelser av och om människor, som gjort banbrytande insatser och – det är jag övertygad om – även i de liv vi enklare människor lever. I de trivialaste stunder händer detta oväntat. Så berättar Stephen Hawking, världsberömd kosmologisk forskare som anses vara en av världens intelligentaste människor t ex:

Mitt arbete med svarta hål började med en plötslig insikt 1970, ett par dagar efter det att min dotter Lucy hade fötts. Medan jag gjorde i ordning mig för att gå till sängs insåg jag att teorin om kausal struktur som jag utvecklat för singularitetsteorem kunde tillämpas på svarta hål.[1]

Medan han sysslar med något av det mest alldagliga – att gå och lägga sig (även om det ”att göra i ordning mig för att gå till sängs” för Hawkings, som vid den tiden haft ALS i sju år, antagligen är en krångligare procedur än för de flesta) – får han sig plötsligt en lösning given, han förstår. Samband uppstår. 

Albert Schweitzer, en man på nivå med Hawking fast på musikens, medicinens, filosofins och teologins områden, gjorde en liknande erfarenhet. Han kämpade med ”etikens elementära och universella begrepp”, skrev sida efter sida med osammanhängande meningar. 1915 reser han i flera dagar med en liten ångbåt uppför en flod i Gabon i Afrika. 

På tredje dagens afton, just som vi i solnedgången färdades genom en hjord flodhästar, stodo plötsligt för mig och, utan att jag anat eller sökt dem, orden: ”Vördnad för livet”.[2]

Han beskriver upplevelsen som att järnporten gett vika, stigen i snårskogen blivit synlig. Han hade ”trängt fram till den formel, vari såväl världs- och livsbejakelsen som etiken äro inneslutna!” 

Både Hawking och Schweitzer anger någon yttre omständighet som verkar vara viktig, fast läsaren väl knappast ser sambanden. Vad har sänggående-bestyr med svarta hål att göra och flodhästar med vördnad för livet? Men så är det. 

Religionsfilosofen Kirsten Grönlien-Zetterquist berättar att hon kring sekelskiftet jobbade med sin doktorsavhandling Att vara kroppssubjekt i avskildhet hos sin mamma i Norge. Hon brottades under sömnlösa nätter och dagar med frågan om vad som sker när födelse sker. I gryningstimmen den tredje natten, när hon lagt sig på balkongen i förorten för att om möjligt få lite sömn, hör hon överraskande en häst gnägga och då inser hon plötsligt hon hur hon ska lösa ett av de centrala filosofiska problemen i avhandlingen. 

För mig var det en stubbåker. Jag hade cyklat förbi den otaliga gånger tidigare. men en dag såg jag den - snett belyst av höstsolen, guldskimrande, dansande skuggor - och en oväntad känsla av plötslig lycka spred sig i hela kroppen. Jag insåg att det var mycket jag hade ”cyklat förbi” i mitt liv, inriktad mot mitt eget mål, fast i mina egna avsikter. Därifrån började mitt seende att förändras. Jag började se skönheten i det vi kallar värdelöst.

Vad är det som händer när plötsliga insikter uppstår? Att de föregås av lång tids funderande och brottning med en problematik är tydligt. Insikter uppstår inte ur lättja. Men de är i dessa fall inte heller logiska följder av det hårda arbetet. De framstår mest som oväntade gåvor, en sorts nåd.

Kanske är en sinnets öppenhet, en själens sårbarhet, en kroppens känslighet förutsättningar för att människan kan ta emot denna gåva. Hawking hade precis fått sitt första barn, Schweitzer var utmattad och modlös. Kirsten hade inte sovit på flera dygn. Själv var jag långtidssjukskriven för utbrändhet.

Och ändå vet vi att varken föräldrablivande, modlöshet, trötthet och sjukskrivning inte automatiskt leder till insikter som är avgörande för liv och arbete.

Kan sänggåendets rutiner, flodhästar, hästars gnäggande och stubbar på en åker vara de oväntade och oförutsägbara katalysatorerna? Det är i alla fall anmärkningsvärt att det är så viktigt för dem, som berättar att ange dessa konkreta detaljer. Den materiella kroppen - synen, hörseln, huden – är intimt förbunden med tänkandet. Utan kropp ingen tanke.



[1] Stephen Hawking: Min historia. Norstedts 2013

[2] Albert Schweitzer: Ur mitt liv och tänkande. Lindblads 1954