Pennan och pistolen

Pennan har kommit till heders igen - ironiskt nog i dessa tider av IT-dyrkan - som en motsymbol till pistolen, vapnet. I manifestationerna efter attacken mot satirtidskriften Charlie Hebdo och i otaliga teckningar har pennan på fantasifulla sätt illustrerat alternativet till förtryck och våld. Det fria ordet, den otyglade teckningen ska försvaras med den lilla enkla konstruktionen pennan mot tekniskt avancerade och dödligt effektiva mordvapen.

Malala, den 17-åriga pakistanska tjejen, som förra året fick Nobels fredspris, talade i FN och sade: ”Låt oss plocka upp våra böcker och pennor. De är våra mäktigaste vapen. Ett barn, en lärare, en bok och en penna kan förändra världen”. Hennes övertygelse är så stark så att hon kan säga att ”Även om jag stod framför den taliban som sköt mig med en pistol i handen skulle jag inte skjuta honom.” 

Malala dog inte av talibanernas pistol i motsättning till de 12 medarbetarna på Charlie Hebdo. Och hon har lika lite som satirtidskriften skrämts till tystnad.

Malala hävdar sin rätt att få leva sitt liv som hon vill precis som Charlies tecknare och skribenter vill publicera det de vill. Medan Charlie hävdar sin rätt att i yttrandefrihetens namn få kränka människors innerliga religiösa övertygelser önskar Malala ”Att få se varje människa med ett lyckligt leende”. Det hon vill uppnå är ”fred i varje hem, på varje gata, i varje by, i varje land och utbildning till alla pojkar och flickor i världen”.

Medan jag på inget sätt försvarar våldet varken mot Malala eller Charlie Hebdo och den judiska affären hamnar min sympati mer hos denna unga kvinna med rötter i en faktisk fattig pakistansk verklighet än hos de främst vita europeiska medelklassmännen. Varför? För att Malala främst ser konkreta människor, inte den abstrakta principen yttrandefrihet.

Malala talar om ”femtiosju miljoner barn i världen som inte går i grundskola, trettiotvå av dem är flickor.” I Pakistan finns femtio miljoner icke läs- och skrivkunniga vuxna, varav två tredjedelar är kvinnor. Malala tror att utbildning är vägen till fred och varje människas rättighet. Det gäller inte bara i Väst utan även inom Islam. ”I Koranen står skrivet att Gud vill att vi ska skaffa kunskap. Han vill att vi ska veta varför himlen är blå, att vi ska lära oss om hav och stjärnor.”

På TV-nyheterna intervjuades en av Paris många manliga muslimer. Visst ska man få säga och teckna vad man vill, säger han. Visst ska man få driva med religionen. Och sen säger han ”Men inte med profeten”. Hans röst blir vädjande, hans ögon oerhörd sorgsna. Han är djupt bedrövad. Något litet känner jag igen situationen. Då och då möter jag förlöjligande av Jesus, Gud och kristen tro och känner mig sårad, men jag tiger. Men det händer mig inte dag ut och dag in år efter år. Författaren Göran Rosenberg frågar i sin Expressen-artikel ”vad en hårt islamhäcklande satirtidning ska vara bra för i ett land där människor med muslimsk bakgrund är starkt underrepresenterade i samhällets eliter och starkt överrepresenterade i samhällets marginaler och där ett öppet islamfientligt parti är på väg att bli landets största.”

Att inte publicera sig i stil med Charlie Hebdo och Jyllandsposten hävdar yttrandefrihetens försvarare är självcensur. Men kan man hävda att det att prioritera omsorgen om människor framför omsorgen om principer alltid är självcensur?

Malala tillämpar inte självcensur. ”Terroristerna trodde de kunde ändra mina mål och mina ambitioner men inget förändrades i mitt liv utom detta: Svaghet, rädsla och hopplöshet dog. Styrka, makt och mod föddes”, säger hon. Hennes fokus på människor, hennes vision om att få se varje människa med ett lyckligt leende och hennes tillit till utbildningens kraft bestämmer hennes val av ord och uttryck och hennes agerande. Detta val gör henne lika sårbar och utsatt som Charlie Hebdos medarbetare men konsekvenserna för samhället blir olika.

 Litteratur:

Malala Yousafzai, Christina Lamb: Jag är Malala. Massolit Förlag 2014

Göran Rosenberg: Bra för vad? Expressen 20 jan 2015