Innanför och utanför

 

På språkcaféet sjunger vi svenska sånger för att nyanlända ska lära sig svenska. Vi sjunger Nu går sista visan. Att Vi behöver varandra Du och jag och dom andra, som står utanför.

 Jag sjunger med utom orden och dom andra, som står utanför. Jag är inte så säker på att det är ”dom andra” som står utanför? Jag vet inte ens riktigt vem ”dom andra” är. Jag frågar innanför och utanför vad? Finns det klara linjer som kan dras mellan innan och utan? Och var befinner jag mig i så fall?

 En gång gillade jag denna lilla dikt.

 He drew a circle, that shut me out –

Heretic, rebel, a thing to flout.

But Love and I had the wit to win:

We drew a circle that took him in.

 

Han ritade en cirkel som uteslöt mig -

Kättare, rebell, något att förlöjliga.

Men kärlek och jag hade vett att vinna:

Vi ritade en cirkel som inneslöt honom.

 I dag är jag lite mer skeptisk till båda linjer och cirklar som dras. Det låter som om verkligheten har klara, definitiva, statiska och stabila linjer och gränser som man kan kliva över och bli ”räddad”. Det är naturligtvis sympatiskt att inkludera den som vill exkludera. En början kanske men vilken form har den verklighet som handlar om processer, skeenden, föränderligheter?

Thomas Hylland Eriksen, professor i socialantropologi, menar att det i detnärmaste tas för givet att de vi kallar invandrare måste uppleva djupa identitetsproblem. Kulturblandning eller kulturell kreolisering blir då redan vid utgångspunkten ett problem medan det verkliga problemet är att en samlad offentlighet avkräver dem en kulturell identitet. Har du inte en kulturell identitet, så får du, varsågod, att skaffa dig en. Vägrar du, skall vi överösa dig med medlidande tills du kommer på bättre tankar, skriver Hylland Eriksen.[1]

 Om man vägrar att besvara frågan Var kommer du ifrån med ett namn på ett land blir den frågande ofta frustrerad. Att det inte finns någon nation som man ”egentligen” kommer från - att man är blandad - är ofta oacceptabelt för omgivningen. Det utmanar den egna självbilden av att vara lyckligt rotad inom en och samma kultur.

 Men Hylland Eriksen hävdar att vi alla är mer eller mindre kulturella kreoler. Vi befinner oss mitt i ett mångfacetterat och löst sammansatt universum av tecken, bilder, musik, värderingar och idéer med vitt skilda ursprung.

 Det är den förändring, som pågår hos alla inblandade, som är verkligheten. Det är sant att Sverige inte kan förbli vad det var lika väl som de nyanlända aldrig kan upprätthålla ett litet Afghanistan eller Eritrea här eller återvända till något som varit. Vi kommer alla att bli någon annan än den vi var innan vi möttes. Vi är alla på väg att bli blandade, kreoliserade, mixed eller främlingar; vilket uttryck vi nu vill använda. Och tack och lov för det!

 Irena Brezná, född i Tjeckoslovakien och immigrant till Schweitz, skriver om ett befriande främlingskap:

Jag började gå över gränserna för att infånga ännu mer främlingskap, växlade mellan språken, vidgade vyn. Nu levde jag i många främlingskaper. Främlingskapet i mitt nya hemland utgjorde i sig ett tillkortakommande, för det skulle aldrig ge med sig. Med den ofta förekommande frågan om var jag kom ifrån, kastade man ut mig. I det uppenbara främlingskapet i alla de länder jag reste igenom skulle jag förbli främmande. Ett befriande främlingskap.[2]

Främlingskapet är inte ett tillstånd att ynka utan att lyckönska. För många framstår en sådan tanke som obegriplig och provocerande, för den ifrågasätter att den välavgränsade identiteten är den mest önskvärda. I uttrycket Det befriande främlingskapet ligger det att den som upplever sig välförankrad i en kultur också lever innesluten i en cirkel, en sorts fångenskap, isolation, reservat. Men när ”den välrotade” talar om splittring och rotlöshet upplever den ”befriade främlingen” en större rikedom, en vidgning av perspektiv, ett öppnare sinne, lättare andning, tankens frihet.

 Det sista är ett idylliserande av främlingskapet, javisst. Det finns svårigheter och problem i alla tillstånd, men jag tar i för att självbilden hos ”den välrotade” är så grundmurad. Jag vill bjuda in – eller ut – henne till en öppnare värld, där hen kan hitta och berikas av sitt eget främlingskap.

Psykoanalytikern Julia Kristeva skriver En paradoxal gemenskap håller på att komma i dagen och den utgörs av främlingar som accepterar varandra i den mån de kan uppleva sig själva som främlingar.[3]

 Det är denna paradoxala gemenskap jag upplever på språkcaféet. Cirklar och streck blir irrelevanta och i mötet med människorna där blir mitt eget befriande främlingskap tydligare.  

 



[1] Thomas Hylland Eriksen: Kulturterrorismen. En uppgörelse med tanken om kulturell renhet. Nya doxa 1999

[2] Irena Brezná: Die Undankbare Fremde. Verlag Galiani, Berlin 2012

[3] Julia Kristeva: Främlingar för oss själva. Natur och kultur 1991