Kärlek och förbud

Hur ska jag förhålla mig till våldsamma nynazister? Ska jag älska dem tillbaka till sin egen mänsklighet eller kan jag resonera med dem tills de inser felaktigheten i sin tro eller måste man bekämpa dem? Eller helt enkelt förbjuda dem? Att låta dem härja fritt i demokratins paradis är uppenbart omöjligt; de kommer att förvandla denna trädgård till ett slagfält.

Överlevaren av förintelsen Emerich Roth förespråkar kärlek, han som själv utsattes för nazismens våld. Det handlar alltså inte om en romantisk föreställning hos en oerfaren utan om en insikt hos en som vet. Han anser att dessa män inte börjar hata för att de är onda­, utan­ för att något fattas dem. De är svikna söner med frånvarande eller våldsamma fäder och behöver kärleksfulla manliga förebilder.

En av dessa beundransvärda afghanska unga män jag lärt känna har summerat sin erfarenhet så här "Sverige är ett land där kärlek är mycket mycket starkare än hat". Det är en uppfodrande utsaga i stil med Jesu uppmaning ”Älska era fiender”. Att hat inte fördrivs med hat förstår jag men vad innebär det att älska en nazist? Något i stil med Mandelas hållning till sina fångvaktare, kanske.

Resonerande med nynazister har jag aldrig personligen varit med om men jag har sett inslagen på TV från Almedalen och det ger mig inte särskilt stort hopp om denna metod. Den har mest bestått i att någon ställer frågor till en vältränad man med hotfull uppsyn som när han sagt vad han vill säga går därifrån. Något meningsutbyte såsom demokratin förespråkar är det inte frågan om men kan hans utsagor inte verka avskräckande? Det var kanske så den församling tänkte, som hade en nynazist med i en debattpanel. De flesta tar nog avstånd från nazism men risken är stor att det verkar tilldragande på en liten skara, främst män.

Argumentering bygger på att man är grundad i några värderingar och samtidigt respekterar fakta och kunskap och anpassar sina hållningar efter dem. Allt för många ser i dag med förakt på kunskapsbyggandet och ifrågasätter de värderingar, som är demokratins förutsättning. Man kan inte informera bort hat men man kan inte heller sluta att ständigt bygga kunskap.

Är motdemonstrationer, anti-nazistiska aktioner en bättre hållning? Ska vi ”mobilisera massorna”, visa att vi är fler än dem, skandera ”inga nazister på våra gator”? Är det mest effektivt att visa upp en folklig demokratisk styrka? En sådan metod ger många som annars skulle vara tysta en möjlighet att visa sin hållning och fungerar också som påverkning på politikerna men det triggar även igång de våldsamma, som får en plattform till att agera på.

Kan man avskaffa nazismen genom lagar, t ex genom att förbjuda nynazistiska organisationer? Ett förbud får knappast dessa män att upphöra med sin verksamhet, den går under jorden eller uppstår bara i ett annat namn; åtgärden kan t o m vara kontraproduktiv eftersom rättegångarna kommer att ge dem en möjlighet att predika sin tro. Det kan också ge dem en martyrgloria. Men politiken och lagstiftningen kan inte heller bara strunta i nynazisterna. Något måste göras!

När jag som tonåring i Danmark vaknade till politisk medvetenhet frågade jag de vuxna runt omkring mig vad de gjorde under nazisternas ockupation. ”Vi visste inte” svarade en hel del. Det kan vi som lever nu inte svara våra efterkommande men mitt svar just nu är ”Jag vet inte vad som är det rätta att göra”. Jag frågar mig vilka av de ovannämnda metoderna som bäst leder till att nazismen försvinner? Vilka av metoderna kan jag som enskild individ använda? Behövs alla, kanske?

Många av dem som gjorde motstånd mot nazismen under Andra världskriget dödades, deras insats ledde inte till nazismens fall. Men de gjorde något så att de kunde bevara sin mänsklighet, se sig själv i ögonen. Att vara en människa i Sverige i dag innebär att öva upp en hållning som ger sig uttryck i handling. Fast jag inte kan vara säker på att det jag gör är det enda rätta.