Som i fängelse

Alla ska hålla sig till regeln om social distansering nu. 70plussare ska dessutom hålla sig hemma och det innebär så gott som social isolering. Det klarar en väl. Så där en vecka eller två. Kanske tre. Men när jag hörde dem säga ”resten av året” steg min frustrationskurva rakt upp, långt över min kapacitet att klara av den. Några vänner fick ta emot några mail och med deras bistånd planades frustrationskurvan ut. Ett tag. Men här gäller det att hålla ut också.

När jag hamnar i tidigare okända situationer brukar jag ofta fråga mig själv: Var kan jag hitta erfarenheter av något liknande, andras erfarenheter som jag kan lära mig av? Jag lyssnar till författare, som säger att såhär lever de alltid: socialt avskurna, ensamarbetande, inneslutna i ett rum. Jag läser om nunnan som berättar om klostertillvaron, också den avdelad från världen men ändå en gemenskap. Denna sociala isolering känns ibland som att sitta i fängelse, tänker jag. Vad kan jag lära av fånglivet? Den fånge jag hyser mest tillit till är Nelson Mandela som när han suttit fängslad i elva år skriver till sin dåvarande fru Winnie, också hon fängslad: ”Cellen är ett idealiskt ställe om man vill lära känna sig själv och systematiskt utforska processerna i sitt psyke och känsloliv.”

Mandela, som hade vigt sitt liv åt kampen mot apartheid och som hade berövats sin möjlighet att agera, vänder sig i fängelset nu inåt mot sin egen personliga utveckling. Det blir för honom till en växtplats för ”…hederlighet, uppriktighet, anspråkslöshet, ödmjukhet, frikostighet, frihet från fåfänga, villighet att tjäna andra…” Men för att kunna utveckla dessa sidor hos sig själv måste man ”ägna sig åt seriös själviakttagelse – allvarliga försök att lära känna sig själv, sina svagheter, sina misstag.” Han medger att det kan vara svårt i början ”men det tionde försöket kan ge goda resultat”.

Under vidriga yttre förhållanden gör Mandela en modig djupdykning under de 28 år som han fick tillbringa avskild från sitt sammanhang, isolerad. Det är ingen tvekan om att Mandelas oerhörda politiska betydelse inte bara för Sydafrika utan för resten av världen bottnar i denna cell-erfarenhet. I honom förenas djup självinsikt med starkt samhällsengagemang.

Det finns människor som tänker precis tvärtom, t ex ekonomiprofessorn på Handelshögskolan i Stockholm Michael Dahlén. Han hävdar att det han kallar grubblerier kan vara förödande. Forskare har nämligen visat att tennisspelare som tänkte över vad de gjort rätt eller fel presterade mycket sämre än de som glömde det förflutna; dvs de som aldrig lärde sig av sina misstag. De till och med ljög om dem och gjorde om dem till framgångar. ”En aktuell studie visar att grubbel inte bara leder till försämrad självkänsla och lägre uppfattad självkontroll, kopplingen mellan grubbel och depressioner kan vara så hög som 56 procent”, skriver han. ”

För att parafrasera poeten Elisabeth Hermanssons visa frågar jag Vad gör vi med den sociala isoleringen, kamrater? Ska vi komma ut på andra sidan som vinnare av en tennismatch som glömt sina misstag? Även om vi inte är några nelson mandelar – han fick 28 år i fängelse - skulle vi kanske kunna använda tiden vi fått - resten av året - till att utveckla bara en enda av de dygder han nämner.