Som blomman i ett ägg

Nej, jag känner mig inte som en fånge i ett fängelse. Jag känner mig mer som blomman i ett ägg.

För ett år sedan ungefär skrev jag att den isolering 70+ are försattes i kändes som att vara i fängelse. För att få inspiration att leva under sådana villkor gick jag till Nelson Mandela som under sina 28 år i fängelse ägnade ”sig åt seriös själviakttagelse – allvarliga försök att lära känna sig själv, sina svagheter, sina misstag.” Han säger också att det inte är så lätt men att ”det tionde försöket kan ge goda resultat”.

Jag har nog inte under det här året gjort de där tio försöken. Några av de fina egenskaper som Mandela menar kan utvecklas har jag inte märkt av i någon större utsträckning. Och faktiskt försvagades känslan av att sitta i fängelse så småningom. Jag kunde ju gå ut och det var jag själv som låste upp och låste dörren. Något frihetsberövande var det ju inte, jag kunde gå och komma som jag ville. Mat kunde införskaffas, motion var inte ett större problem nu än tidigare. Den sociala samvaron blev dock väldigt smal. Klimatdemonstrationerna på fredagar gick det inte att delta i. Språkcaféet stängdes. Inga besök hemma eller borta hos någon.

Det som blev väldigt annorlunda var hur bilden jag hade av mig själv och andra gamla människor krockade med den som fördes fram i medierna. Jag ingick plötsligt i gruppen ”våra äldre”, som om pandemin hade gett någon äganderätten över mig och min kropp. Vi beskrevs som sköra och som om vår enda längtan var att krama våra barnbarn. Att kulturtanterna är avgörande för all kulturverksamhet nämndes inte. Inte heller det faktum att det är äldre kvinnor som i stor utsträckning bär upp freds-, miljö- och solidaritetsrörelserna. Hur många gamla människor har inte ställt upp för flyktingar och andra invandrare!

Ibland tog man till brösttonerna och talade med darr på rösten om hur fel det var att behandla dessa gamla ”som byggt vårt land” så dåligt. Då glömde man att det faktiskt är vi som varit aktiva de senaste 50 decennierna som bidragit till att vi befinner oss i en klimatkris.

Men tiden går och man anpassar sig. Frustrationen övergår i någon sorts acceptans blandad med resignation och till och med lite uppskattning. Jag har det ju som blomman i ett ägg. Innesluten i en behaglig mjukhet. Jag behöver aldrig stressa – om jag inte vill. Det dåliga samvetet över att bara leva för sig själv förminskas för jag är ju farlig för andra om jag går ut i världen. Jag kan vara orsak till att sjukvården kollapsar.

Inne i ägget är det ett flytande tillstånd, ingen fasthet. Kring blomman finns en skör hinna och den skyddande slemmiga vitan. Skalet är både ett skydd mot och ett hinder för kontakt med omvärlden. Därinne befinner jag mig nu och undrar vad som kommer att hända när tiden för inneslutningen är slut. Kommer ägget att knäckas utifrån och kanske bli stekt, uppätet och därmed uppgå i alltet? Eller har det befruktats så att en liten kyckling själv får picka hål på skalet inifrån och ramla ut blöt och skör med behov av en hönsmamma eller en värmelampa.

Kommer det vi lärt oss under detta år att snabbt bli uppätet och försvinna eller är något nytt på gång som likt kycklingen en tid behöver skyddas mot tillvarons okänslighet?